Brottas. Brottas. Brottas. ??På skoj såklart men svårt att avgöra ibland när det låter som att det är på liv och död…???
Storasyskon är självständiga och ambitiösa och småsyskon är äventyrliga och rebelliska? Det sägs ju att din plats i syskonskaran påverkar din personlighet. Men vad händer när de rollerna kastats omkull? Vad händer med din plats i syskonskaran när du har syskon med funktionsvariation.
Aldous får ofta ta platsen som storebror fast att han är fem år yngre. Gränserna suddas liksom ut och den med bäst förutsättning för stunden får vara stor. Liten blir stor i sammanhang där liten inte ska behöva ta så stort ansvar egentligen. Aldous hjälper ofta Julian med saker där Julians kunskap brister…hjälper honom på med skorna etc…Jag tror att det gör Aldous till en hjälpsam människa och att han utvecklar fina kvalitéer. Bra så. Men vart går gränsen? Hur ska jag som förälder kunna hjälpa honom att inte känna skuld när han är bättre på saker som storebror kämpar tappert med men som han ändå inte klarar? För jag kan se det hos Aldous så tydligt. Att han nästan skäms och blir arg på sig själv (och i land också storebror) för att han kan och inte storebror. Här brukar vi föräldrar alltid vara närvarande och prata mycket om det som händer bland syskonen. Inte alltid lätt men viktigast att man faktiskt pratar om det.
Något annat jag har läst är att det är skillnad om man växer upp i en syskonskara med endast pojkar eller endast flickor. Att det är mer konflikter (och bråk) i en skara med endast pojkar än i en skara där det är blandade kön eller endast flickor. Vad tror ni om det? De gränserna suddas iallafall också ut i vår familj när två av syskonen inte alls är benägna att bråka eller slåss på samma sätt som ”typiska” barn. Alltså, visst är de bråkiga och så ibland men de kan inte tänka ut ”hyss” vars avsikt är att reta eller skada någon annan. De är inte beräknande på det sättet. Aldous kan komma undan med MYCKET genom att ”lura” storebror och storebror köper det direkt. ?
Jag tror att det är en bra grej att rollerna kastas om i vår familj och att våra barn hittar sin plats enligt andra förutsättningar och kriterier än de ”vanliga”. Våra barn lär sig ända från början att tänka utanför boxen och blir mer inkännande och accepterande människor. Så jag känner att det positiva överväger helt klart det negativa. ❤️
Hur har ni det? Har ni blivit påverkade av er plats i syskonskaran och hur tänker ni med era egna barn? Kommentera gärna med era egna erfarenheter och tankar! ❤️
Jag är näst yngst utav mina syskon (två äldre halv syskon) min lillebror (ett år yngre än mig) har en ADHD diagnos som gör att jag (som är hans ”go to person”) ofta har hjälpt honom med saker han har haft svårt med, vilket gjort att jag mognat tidigare än mina jämnårig. Det är en av många fördelar som jag ser det. Men när min mentala hälsa dippar så håller min bror ett extra öga på mig och hjälper mig med det jag just då inte klarar av. Så I slutändan går det jämt ut mellan mig och min lillebror bror.
Jag och min tvilling är minst. Hon har downs. Såhär, nästan 30 år efter födseln, känner jag att jag fick bli storasyster när jag behövde få vara liten. All uppmärksamhet gick till min syster och vi behövde alltid räkna med att om hon inte vill, ja då får inte jag heller. Om hon ska ha, då måste jag också.
Mycket kan nog vara uppfostran, men det är så jävla lätt att vika sig som barn, bara för att ens syskon inte vet bättre och skriker högst.
Jag älskar min syster mer än någon annan, men jag kan vara lite arg på våra föräldrar för att dom lät henne ta så mycket plats.
Nu är jag äldst i min syskonskara. Är ensam tjej på 24år med 3 yngre bröder i åldrarna 18, 12 & 10.
Gällande att det kan va mer konflikter i en syskonskara med endast bröder i jämfört med om det är blandat alternativt endast flickor håller jag nog inte med om.
Vi i min syskon skara har konflikter dagligen gällande allt och inget.
Jag personligen anser att det spelar ingen roll vilket kön som finns i syskonskaran.
Däremot ju fler syskon desto fler olika personligheter med olika åsikter, och därav mer konflikter.
Nu är det ju så att min yngsta bror på 10år har DS, så vi alla är liksom ”alltid” äldre än honom.
Det finns saker han inte kan som att ta på sig kläder ordentligt, ha koll på sin jacka & skor i skolan etc etc.
Iom att vi är äldre så har inte vi precis känt oss ”arga” för att han inte kan för att vi kunde i hans ålder.
Däremot är han väldigt väldigt teknisk och kan betydligt mer än oss 3äldre syskon i det tekniska. Ett exempel är när han spelade ps4 och kopplade även upp sig på Spotify o lyssnade på musik samtidigt. Ingen av oss visste inte ens att det gick, så det fick han lära oss.
Barn med speciella behov lär en så enormt mycket vare sig saker du inte visste, känslor du inte trodde gick att känna, snabbare genvägar till att göra saker osv.
Jag har alltid varit storasyster till mina bröder, omhändertagande osv. Jag passade hellre mina bröder utomhus medans mamma skulle städa än att hjälpa till med städningen. Däremot så när min bror på 10 föddes så hände någonting.
Alla syskon har ju ”sitt syskon” om man kan säga så.
Mina bröder på 18 & 12år är som bästavänner med varandra, dem har sitt speciella band med varandra.
Jag och 10åringen har vårat speciella band. Låter kanske lite sjukt, men jag ser han som min lilla egna. Det är liksom han och jag mot världen. Oskiljaktiga nästintill.
Så ja, min påverkning i syskon skaran kan jag väl inte säga något riktigt om, mer än att jag mognade väldigt snabbt med den yngsta brodern. Även fast jag alltid va en liten ”mini mamma” som jag så fint blivit kallad igenom alla år.
Jag lärde mig vad äkta kärlek är när min bror med DS kom till världen ?
Vi har en son med down syndrome som blir 4år i Januari och han har en lillebror som blir 3år nästa år. Lillebror har redan gått om med mycket i utveckling. Sen bråkar dom typ jämt ? för att store bror med ds vill näst intill aldrig leka men lillebror.
Men det vi märker redan nu på lille bror är att han är väldigt omhändertagande och bryr sig väldigt mycket om store bror.
Hej!
När jag var 8 år gammal så föddes min yngsta lillasyster som har Downs syndrom. Jag har påverkats mycket av det under hela min uppväxt, MEN bara positivt. Jag älskar henne så innerligt och jag är stensäker på att hon har hjälpt mig att vara en mycket mer öppen och positiv människa. Hon har skänkt så otroligt mycket glädje och kärlek i mitt liv. Visst fick jag och min andra lillasyster kanske ta ett större ansvar men det har inte gjort mig någonting. Jag skulle aldrig velat byta bort det mot någonting annat!! Jag är så glad över att jag har henne och att hon är min syster ❤️
Så härligt att höra! ❤️ Jag tror att saker som kan kännas superjobbigt när man växer upp är saker som ”försvinner” sen i det stora hela. Kan var tufft med syskonkonflikter när man är mitt ”inne” i det. När man är äldre sen så förstår man ju mer. ❤️
Jag tror inte att du ska tänka så mycket på det. Er syskonskara är inte typisk och därför ”uppför” den sig inte heller typiskt. Men du kommer få barn som har en förståelse som inte andra barn har. Dina barn kommer känna en kärlek till andra människor som är helt unik och som kommer forma deras liv för all framtid!
Att lillebror ibland skäms för att han kan mer än storebror kommer snart försvinna och han kommer bli den bästa storelillebror som finns och han kommer alltid finnas där för sina bröder med mycket kärlek i sitt hjärta!
Så bra skrivet av ovanstående. Så blev det i vår familj. Vi försökte ha samma ”krav” på alla tre flickor men men den yngsta med ds fick vi alla ha större tålamod! Alla Dina fina pojkar kommer att bli empatiska o fina vuxna män.
❤️❤️❤️
Jag tror att det är viktigt att tackla allt som är jobbigt längs vägen. Det kommer ju stunder när det är jobbigt. Men jag tror eller snarare vet att det gagnar mina barn att växa upp som syskon till funkisar och att det kommer göra dom till mer förstående människor precis som du skriver.❤️