Jag brukar säga att när vår första son Julian föddes, så föddes även jag. Julian slog ner som en bomb och vände upp och ner på allt jag trodde att jag visste om livet. Han skakade om mig och visade mig att det oväntade kan vara så mycket bättre än den planerade livsväg man mentalt stakat ut åt sig själv. Julians pappa Fredrik och jag hade bara känt varandra i 3 månader när stickan visade ett plus. Först blev vi osäkra på om vi ens skulle behålla fostret eftersom vi inte hade någon grund att stå på som ett par. Men vi båda två kände en stark tro på att det här var meningen och såklart skulle vi fixa det ändå! Det var tur att vi tänkte så för några månader senare välkomnade vi det vackraste lilla barnet vi någonsin sett. Men han hade burit på en liten hemlighet när han växte i min mage. En hemlighet som läkaren avslöjade vid rutinkollen på BB och som läkaren kallade för Morbus Down. Det vill säga Down syndrom. Julian bar på en extra kromosom. När den hemligheten avslöjades blev vi förvirrade, rädda och ledsna. Det blev ju inte som vi hade tänkt oss att det skulle bli. Vi visste ingenting om Downs syndrom och vi kände ingen som hade det heller. Vad betydde denna lilla extra kromosom och hur skulle den påverka vårt liv? Nu i efterhand så ser jag det så klart. Den extra kromosomen har gjort ALL skillnad i vårt liv, men inte till det sämre, utan tvärtom. Till det bättre.
Utan den extra lilla kromosomen hade nog inte Julians pappa Fredrik och jag ens varit ett par idag. Den lilla kromosomen har gjort oss starkare tillsammans och har fått oss att kämpa hårdare för att hålla ihop.
För vi kämpade redan från början, dels skulle vi hitta varandra i våra nya roller som mamma och pappa och så skulle vi hitta ett sätt att leva tillsammans.
Pappa Fredrik jobbade mer och mer och jag ägnade all min tid åt att läsa på om mitt barns diagnos och att ”träna” honom. Jag lärde mig tecken som stöd, jag läste allt som fanns att läsa om Karlstadmodellen (en modell i språkträning) och jag bloggade. Jag grävde ner mig i en liten bubbla där jag bara försökte förstå och hantera och lära mig leva sida vid sida med mitt barns diagnos. Ju äldre Julian blev desto mer suddades diagnosen ut och Julian blev bara Julian: en härlig liten kille med humor och full av omtanke och kärlek till alla runtomkring honom.
Mitt i allt detta så blev det ännu ett plus på stickan. Glädje igen, förvirring, lycka. En underbar liten bror föddes och Julian blev världens bästa storebror till Aldous. Vår lilla familj växte men Fredrik och jag hade börjat tappa bort varandra. Vid denna tiden bodde vi i Dalarna för jag studerade där när jag träffade Fredrik och blev gravid så jag blev kvar. Men detta betydde att jag bodde långt bort från min egna familj och mitt nätverk och jag längtade hem till Blekinge.
Fortsättning följer……..
Senaste kommentarer