Så efter mycket velande fram och tillbaka så tog vi till sist beslutet att flytta närmare min familj. Vi flyttade ner till Karlskrona där mina föräldrar och mina syskons fanns nära. Vi bosatte oss i ett hus på en ö i skärgården med nära till havet som jag älskar. Vi trivdes allihopa redan från början. Fredrik fick jobb direkt och jag började skola in Aldous på en liten mysig förskola och Julian på skolan. Självklart blev det många besök hemma hos mormor och morfar inne i deras lägenhet i stan.
För mig så var det underbart att vara hemma igen efter många års studerande och jobbande på olika platser i Sverige. Fredrik trivdes också jättebra och kom snabbt in i vårt liv här nere. Vi hade dock inte tagit tag i våra relationsproblem som funnits med i bakgrunden länge och till slut brast det. Vi separerade och Fredrik flyttade till en egen liten lägenhet och barnen bodde växelvis hos mig och växelvis hos Fredrik. Det gick bra och vi vande oss successivt vid vårt nya liv. Fredrik och jag kunde prata på ett helt annat sätt med varandra när vi inte bodde ihop. Det fanns inga krav som pressade oss och mitt i alla dessa samtal som vänner så hittade vi tillbaka till varandra igen. Så Fredrik packade sina väskor och flyttade in till oss i huset igen. Det var som att vi aldrig varit isär.
Vi försökte nu aktivt jobba på vårt förhållande. Hitta strategier när vi var trötta och inte orkade kommunicera. Vi skrev sms till varandra när vi var för arga för att prata. Vi hittade på kodord när det var på väg att brista och det behövdes en snabb väg ut. Vi försökte hitta tiden till att prata med varandra innan bristningsgräns, trots att det är svårt när vardagen rullar på med jobb, barn och hus som ska skötas. Vi bestämde oss för att gå i terapi, både själva och som par. Denna gång skulle vi inte ge upp! Att prata har alltid hjälpt oss vidare, hur tufft det än har varit ibland så har vi alltid kunnat prata och skämta med varandra. Jag tycker att vi i samhället över lag borde prata mer om parrelationer, om hur tufft och ansträngande det kan vara när barnen är små. Jag och Fredrik har alltid kämpat tillsammans och gör fortfarande och vi är öppna med det. Jag tror alla par har sina problem mer eller mindre och om man pratar med andra kanske man kan få lite tips och råd av varandra och märker att man inte är så ensam i sitt kämpande.
Iallafall.
Det gick rätt bra med våra nya strategier och efter 1 år bråkade vi knappt längre med varandra. Allt rullade på bra med jobb och barn. Och så en vacker dag. Ett plus på stickan. Lite överrumplade, men pirriga och glada. En trea? Ska vi verkligen? Kommer vi att fixa det? Samtidigt som dessa frågor malde så kände jag mig alldeles varm inombords. Tänk att jag bär på ännu ett litet liv som växer inne i mig. Självklart ska vi behålla det. Vi var så spända på att få se vad det var för ett litet kärleksknytt.
Vi hoppade över KUB, precis som vi gjort när vi var gravida med mellanbrorsan, för varför skulle vi ta det när vi hade världens finaste Julian? Vi skulle aldrig kunna ta bort ett barn med Downs syndrom med vår erfarenhet. Jag nöjde mig med att allt såg bra ut på ultraljudet, hjärtat var starkt och allt var på sin plats. Det var en fin graviditet och trots illamående i början så njöt jag av varje sekund. När graviditeten började närma sig slutet så var storebror Julian med på ett besök hos barnmorskan. Julian var på gott humör, klappade glatt på magen och sa ”det blir en till som jag”. Just när han yttrat den meningen så tänkte jag för första gången att den möjligheten (trots att den är väldigt liten) finns ju faktiskt på riktigt. Och det var som att allt förändrades just från den dagen. Magen växte inte så mycket mer, allt stod liksom stilla. Allt med graviditeten kändes annorlunda.
I v 40 några dagar innan BF så fick jag starka värkar. Vi ringde till mormor och sa att det var dags nu. Mormor kom och vi åkte in till BB. Allt var väldigt lugnt och sansat, värkarna var starka men jag andades. Andningen och inställningen hjälpte mig enormt mycket. När vi kom in så var jag redan öppen 7 cm.
Fortsättning följer…..
Senaste kommentarer