LivetEnligtOss

Lustgasen blev min bästa vän när värkarna tilltog. Men andningen hjälpte fortfarande. Det gick undan den här gången och helt plötsligt var det dags att krysta. Jag la undan lustgasen för att känna krystvärkarna och födde på sidan denna gången. Det var den smärtfriaste och häftigaste förlossningen jag har varit med om och bara fem minuter efter så kände jag att det här vill jag göra igen! Hade du frågat mig efter min första förlossning då en bit av moderkakan satt kvar efteråt och det blev operation, så hade jag svarat: aldrig mer! Men detta var verkligen min riktiga revansch med två jobbiga förlossningar i bagaget.

Det är så himla magiskt det där ögonblicket när man får gosa med den alldeles färska familjemedlemmen. Direkt när jag såg Walter, redan innan jag la honom på mitt bröst så såg jag. Att även han bar på en extra kärlekskromosom. Precis som sin största storebror. Jag tittade på Fredrik och jag såg i hans blick att han också hade sett det. Så vi berättade vår misstanke för barnmorskan och sa att vi ville göra ett blodprov för att se om vår misstanke stämde.

Walter syresatte sig lite dåligt och behövde komma ner till neo för bevakning. Läkaren skickade iväg ett blodprov och sen var karusellen igång. Ultraljud på hjärtat, kolla lungorna och infektionsprover togs för att utreda vad det var som gjorde att syresättningen svajade. Alla prover såg bra ut och hjärtat var det inget fel på. Vi kunde andas ut och förklaringen vi fick i efterhand var att barn med Downs syndrom kan ha ett högt järnvärde när de föds och det var därför syresättningen var sämre.

Bröderna kom på besök och fick lämna sina presenter och gosa med den nya familjemedlemmen. Det var magiskt när de träffades för första gången. Många lyckotårar rann nedför våra kinder. Våra fina killar.  Alla tre lika olika.

Så kom då stunden vi väntat på. Det var fredag och alla prover såg bra ut så vi kunde skrivas ut. Vi skulle bara få svar på blodprovet innan vi gick. En läkare och en student kom in i rummet. Vi har fått svar på blodprovet sa läkaren. Då brast det för mig. Det här var ett livsavgörande ögonblick, vilken vändning skulle vårt framtida liv ta? På ett sätt önskade jag att svaret skulle vara negativt och att det skulle bli den lätta vägen. Men innerst inne visste jag ju svaret redan. Men jag grät och sörjde det barnet som jag hade drömt om. Det får man göra, det visste jag sedan gammalt. Jag ska gråta nu så mycket jag bara kan. Så jag kan njuta av underbara lilla Walter ordentligt sen. Blodprovet kom tillbaka positivt, sa läkaren mitt i min gråt. Jag vet, sa jag bara tyst. Men varför? Hur kunde det bli så här igen? Vi har kollat, fortsatte läkaren och Walter har den vanligaste sorten Trisomi 21. Ingen vet varför det blir så här, men det är väldigt, väldigt ovanligt att det händer två gånger.

Walter kom och öppnade vår värld igen. Precis som Julian gjorde när han kom till oss. Det är en magisk värld, full av äkta kärlek och vackra saker. Det är en annorlunda väg, en kämpigare väg, men även en rikare väg på alla sätt och vis. Jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt. Jag är glad för att jag får vandra denna vägen tillsammans med min familj. Och nu ser vi fram emot att få vandra den tillsammans med er kära läsare. Här genom bloggen och genom vår instagram. Detta var början. Nu skriver vi fortsättningen tillsammans. ❤️