LivetEnligtOss

Jag var och lämnade blod för ett NIPT-test idag. För er som inte vet vad det innebär så är det ett enkelt blodprov, ett stick i armen. Provet visar om fostret har kromosomavvikelser. Du kan ju även ta KUB som räknar ut sannolikheten för avvikelser men NIPT ger svar med större säkerhet. Du får svar inom två veckor. Om svaret kommer tillbaka positivt (alltså det visar på avvikelser) så finns det trots allt en viss risk för att det ändå är ett barn utan avvikelser och du kan då gå vidare med fostervattenprov som ju ger ett 100 % säkert resultat. Dock finns det en liten risk för missfall. Vi hade ju kunnat göra fostervattenprov direkt men personligen så känns det hemskt om man väljer att behålla och sen ändå förlorar barnet för att man har tagit beslutet att ta testet. 

Livets lilla kille följde med mamma idag ?

Det finns väldigt mycket att skriva angående detta och själv har jag valt bort dessa tester helt vid mina andra graviditeter för jag har inte velat oroa mig i onödan. Men jag har även valt bort dessa tester för att jag tycker att alla människor är lika mycket värda. En kromosom mer eller mindre.

Låt mig klargöra. Detta är alltså tester riktade mot en av världens största minoriteter och mot en redan utsatt grupp som dagligen behöver slåss för sina rättigheter. Nu ska de även behöva slåss för sin blotta existens. ?

Vad ger vi för signaler till allmänheten när vi visar att det är okej att selektivt sortera bort människor? Baserat på vad? Ska inte alla människor få finnas?

Detta leder oss osökt in på vårt beslut att denna gång även vi testa för kromosomavvikelser. Som ni förstår så är det många känslor som rörs upp hos oss när vi har våra fina killar. Ni skrev att ni gärna ville veta hur vi gör om det visar sig att barnet har avvikelser.

Visar testet att barnet har Downs syndrom så innebär det att vi kommer ha tre barn med extra behov och som kräver extra mycket av oss två föräldrar. Notera två. Som det är i dagsläget så kräver Julian en vuxen konstant. Vi utgår från att Walter kommer kräva det samma när han växer upp. Så vi är redan en vuxen kort egentligen då vi ju har tre barn. Visst Aldous är självgående men jag vill även kunna ge honom allt han behöver, både fysiskt och psykiskt.

Så kommer vi avbryta graviditeten isåfall?

I de bästa av världar skulle jag vilja säga nej. Absolut INTE! Vi är helt trygga med att få all den hjälp vi behöver av samhället om vi väljer att behålla och kunna räcka till för tre barn med Downs syndrom. Det finns ingen större kärlek och alla är lika värda. Så VILL jag kunna skriva. Men den världen är tyvärr en utopi. När jag tänker på hur vi har kämpat inom vissa områden för att Julian ska få det han har rätt till. Hur det ändå inte har funkat för de man är beroende av har varit okunniga eller gjort misstag. Hur mycket jobb, tid och energi det ligger bakom alla ansökningar, kallelser, möten etc. Så inser ju även jag att det blir tufft. Jävligt tufft. 

Samtidigt så gnistrar det en kärlekseld i mig. En kämparglöd och jävla anamma. Jag älskar ju redan detta lilla barn som växer i mig. ❤️